Hundraser

                                                                          A   B   C   D   E   F   G   H   I   J   K   L   M   N   O   P   R   S   T   V   W   X   Y 

                                                                                   

                                                                        • Rhodesian ridgeback

                                                                          Rhodesian ridgeback

                                                                          Rhodesian Ridgeback Sydafrika

                                                                          En uppfödare annonserar rhodesian ridgeback som "en mans hund" och rasen skulle alltså inte vara något för den eleganta salongen. Vare därmed hur som helst — den nuvarande rhodesian ridgebacks förfäder användes faktiskt vid lejonjakterna i Afrika, och temperamentet var till en början både hårt och vildsint.

                                                                          Riktigt hur rasen uppkommit vet man fortfarande inte, men den betraktas som Sydafrikas nationalras och torde vara resultatet av korsningar mellan infödingarnas och de vitas hundar. Officiellt erkänd ras blev inte rhodesian ridgeback i Europa förrän långt in på 1900-talet, men även om den är sällsynt i många länder förekommer den i ganska stort antal på engelska och naturligtvis afrikanska hundutställningar.

                                                                          Rhodesian ridgeback är en muskulös och livlig hund, vars mest utmärkande drag är att pälsen på ryggen växer framåt och bildar en kam eller ås ('Vidge") utefter ryggraden. Huvudet är ganska långt och brett, med runda gnistrande ögon och nedhängande öron. Pälsen är kort, grov men blank.

                                                                          Färgen är gulröd, ibland med en vit bröstfläck. Mankhöjden är för hanhund 63 69 cm, för tik 61 66 cm, vikten omkring 35 kg.

                                                                          Källa: All världens hundar