Hundraser

                                                                          A   B   C   D   E   F   G   H   I   J   K   L   M   N   O   P   R   S   T   V   W   X   Y 

                                                                                   

                                                                        • Irländsk setter

                                                                          Irländsk setter

                                                                          Irish Setter Storbritannien

                                                                          Den vackra, varmröda färgen, som nu är den irländska setterns mest typiska drag, ansågs redan för över ett sekel sedan så åtråvärd att irländarna bildade en klubb för att bevara den rent röda färgen från all inblandning av fläckiga hundar.

                                                                          Tyvärr visade det sig att de senare var de mest användbara jakthundarna, och irländarnas förkärlek för en rent röd hund betydde i själva verket att deras setter inte hade någon chans att bli lika användbar som den fläckiga. Sin stora dragningskraft har den irländska settern behållit ändå, och på senare tid har den rentav slagit ut den engelska settern — inom ett annat område och i ett annat land, visserligen: i USA  var den irländska settern tidigare en av utställningsraserna på modet.

                                                                          Genom sin vackra färg och sina uttrycksfulla, mörka ögon i förening med ett livligt, vänligt temperament är den irländska settern kanske den allra mest attraktiva av alla fågelhundarna. Pälsen är bl. a. på öronen, bröstet, benens baksida och svansens undersida lång men inte för tjock.

                                                                          Färgen är alltid glänsande, varmt röd utan skiftningar i andra nyanser. Mankhöjden brukar vara ca 60 cm och vikten omkring 25 kg.

                                                                          Källa: All världens hundar