Hundraser

                                                                          A   B   C   D   E   F   G   H   I   J   K   L   M   N   O   P   R   S   T   V   W   X   Y 

                                                                                   

                                                                        • Groenendael

                                                                          Groenendael

                                                                          Groenendael Belgien

                                                                          En schäfer? Ingalunda — även om det för en icke sakkunnig betraktare ser ungefär likadant ut. En groenendael påminner onekligen om en svart schäfer, men där finns många yttre detaljer som skiljer raserna åt. Det mer lätthanterliga temperamentet borde för övrigt räcka till för att göra denna belgiska fårhund lika populär som den vanliga schäfern, åtminstone som ren sällskapshund.

                                                                          Groenendael är en av de fyra olika fårhundar som sedan urminnes tid har vallat hjordarna i Belgien. Inte förrän vid sekelskiftet skedde den uppdelning som gjorde dem till raser i modern mening från tervuerense. Den belgiska polisen har sedan länge haft groenendael i sin tjänst, men utomlands är den huvudsakligen sällskapshund.

                                                                          Exteriört skiljer den sig från schäfern främst genom sin lättare och mera högresta kroppsbyggnad. Uttrycket skall vara vaket och påpassligt, nosen spetsig, ögonen kan skifta i färg från guld till brunt. Runt halsen är pälsen formad som en krage och på svansen som en fjäderbuske. Som en egenhet kan nämnas rasens speciella benägenhet att hellre springa i cirkel än i rät linje.

                                                                          Färgen är svart, mankhöjden 60—66 cm för hanhund, 56—62 cm för tik.

                                                                          Källa: All världens hundar