Stockholmsgatan (på bilden ovan) gör inte direkt skäl för sitt namn och beskrevs så här vid mitten av 1930-talet: "Kal och trist, utan en tillstymmelse till grönt, verkar den beklämmande dyster." Intill trottoaren står en droskbil av det tyska märket Presto av årsmodell 1922, tillhörande chaufförerna och kompanjonerna Verner Bernhardsson och Axel Börjesson. Här tycks det vara en körning på gång, eller kan det vara så att bildens upphovsman, ingenjör Gustaf Wernersson Cronquist (då boende i Helsingborg), abonnerat droskan för en rundtur till fotografiska objekt i staden? Redan 1907 började de fyra första taxameterbilarna i Göteborg trafikera stadens gator.

Även om bilar vid den här tiden allt mer ersatt häst och vagn som transportmedel, så fanns ännu behov av en rejäl hästfilt över kylaren för att hålla temperaturen uppe på ekipaget i kall väderlek, som här denna snöfattiga februaridag 1926. Efter att bilden togs skiftade bilen ägare fyra gånger på kort tid, alltid med nya droskchaufförer som ägare innan den skrotades redan 1928. Bilmärket hade upphört året innan och det blev nog svårt att finna reservdelar, dessutom var livslängden på bilar då inte särskilt lång.

På det gröna huset längre ner på gatan hänger skylten "Äggulan" som var en smör- och äggaffär innehavd av Torsten Person. I hans affärskedja ingick även en smör-, ost-, ägg- och charkuteriaffär på Bangatan och en på Haga Nygatan, vidare "Smörkulan" på Banérsgatan i Gamlestaden och "Ostkupan" på Björcksgatan i Kålltorp.

Här nedan återges en lustig och tankeväckande tidningsnotis som har anknytning till dessa trakter. Tyvärr fanns inte angivet vilken dagstidning den kommer från eller när den skrevs, men antagligen rör det sig om 1930- eller 40-tal. I alla fall så förmedlar den lilla berättelsen under rubriken "Skrattade åt polisen" en svunnen tids syn på barns beteende och den vördnad med vilken ordningsmakten då förväntades bli bemött; "Två poliser som patrullerade borta vid Bagaregården fingo en dag syn på ett cykelekipage med två pojkar på och tillsade dem att stanna för uppskrivning. Pojkarna visade rakt inte vederbörlig respekt för lagens representanter utan cyklade lugnt vidare och tilläto sig vidare att vända sig om och skratta gott åt poliserna — som de trodde utom räckhåll. En av poliserna hoppade då upp på en spårvagn och lyckades hinna upp dem, men pojkarna trampade kvickt vidare och vände sig än en gång om med ett hjärtligare skratt. Man fick emellertid tag i deras adresser. Polisen infann sig i cykelinnehavarens bostad och nu skrattade inte pojken. Polisdomstolen satte böterna till 15 kr."

1916 presenterades ett stadplaneförslag för Bagaregårdens bebyggande som efterhand följdes relativt väl, förutom vad gäller området öster om Landerigatan, eller på och kring Strömmensberg. Där var då tänkt en bebyggelse om fyravånings bostadshus med enstaka högre accenter med vacker silhuettverkan runt om bergkrönet likt en muromgärdad medeltida stad. När så berget bebyggdes i andra världskrigets slutskede rådde helt andra stadsbyggnadsideal och Göteborg fick här istället sina första punkthus.

Bagaregården började bebyggas med landshövdingehus och egnahem från området kring Ånäsvägen och vidare österut mot Härlanda under sent 1910-tal. Här fanns dessförinnan enkel utkantsbebyggelse i form av stugor med grönskande trädgårdar, speciellt längs Ånäsvägen, och kolonilotter i höjd med fängelset.

Ovan ses bebyggelse längs Härlandavägen, uppförd 1918-23 av Göteborgs stad företrädesvis för uthyrning åt personer i kommunal tjänst, fotograferat strax efter andra världskriget. Bakom den närmsta spårvagnen ligger Viloplatsen, ett passande namn så nära en begravningsplats. Dessa bostäder blev de första som uppfördes i stadens regi, undantaget rena nödbostäder vid mitten av 1800-talet och i anslutning till första världskriget.