Kålltorp Historia

Albert Lilienberg Byar och gårdar på 1500-talet i östra Göteborg Egna Hem i Härlanda Erik Friberger Härlandakolonin Kålltorp Övergården Kålltorpsdalen bebyggs Kålltorpsskolan Radhusen Vid Munkebäcksgatan Renströmska Sjukhuset Rudolf Steiner skolan Sven Malmsten Så började det Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

Namnet Kålltorp kommer ifrån en egendom som låg i området förut. Ännu tidigare så var Kålltorp en by som låg där stadsdelen ligger nu. Namnet på byn kan man hitta tidigast 1496 (Kolletorp). Kolle kommer sannolikt från mansnamnet Kôlle.

Kålltorp Nedergården ägdes 1650 av Per Lilie som då sålde den till landshövding Per Ribbing och dennes hustru Kristina Ryning. Ribbing bytte senare till sig hemmanet Sävenäs av Göteborgs stad mot Kålltorp Nedergården, som därmed förlorade sin frälserätt och blev skattehemman.

Kålltorp Övergården

Kålltorp Övergården ägdes 1663 av Gustaf Herman Wrangel. 1703 ägdes den av postinspektoren Johan Thelin och biskopinnan Elisabeth Westerman (hans svärmor?).

1755 inköptes Kålltorp övergården av Niclas Sahlgren, och strax därefter köpte han Kålltorp nedergården på auktion efter Wilhelm de Silentz avlidna änka Ingrid.

Hela egendomen Kålltorp inköptes 1786 av faktor Bauer på Gubbero och 1809 av källarmästaren Olof Landtman. 1813 övergick den till kronofogden Jacob Grönvall. 1820 inropades Kålltorp på auktion av handels- och politieborgmästaren, lagman P H Ekström.

1920 såg Kålltorps herrgård ut så här:

Foto: Bruce

Från Stenströms Örgryte genom tiderna

Det som i folkmun brukar kallas Kålltorps Herrgård är mangårdbyggnaden till Kålltorp Övergården. Nedergården låg en gång "nedanför", där Nedergårdsgatan nu finns. Kålltorp har varit frälse sedan omkring 1560 (dessförinnan skatte). Båda gårdarna sambrukades från 1791, då J F Bauer förvärvade dem, fram till 1909, då Göteborgs stad köpte in gårdarna för att anlägga lungsjukhus på markena (Kålltorps sanatorium, senare Renströmska sjukhuset). Åker- och ängsmarker bebyggdes under 1920-40-talet med villor, radhus och hyreshus. På en äng anlades Göteborgs nuvarande judiska begravningsplats.
Kålltorp hade också flera torp: Sandhålan, Terra Nova, Övre och nedre Kyrkås, Korpås m fl.
"Herrgården" ser fortfarande väsentligen ut som på Bruces foto ovan från 1920 - en magnifik, grönmålad byggnad. Den har adressen Virginsgatan (efter Kålltorps ägare 1851-96 Ponus Virgin) 13 och används sedan 1944 som fritidsgård. /Björn Edman

Vy Över Kålltorp och Härlanda fängelse på 1920 talet

  

Högerklicka på bilder och välj visa bild så ser du alla detaljer,ovanstående består av två bilder.

 

 

Renströmska sjukhuset

Den 26 juni 1869 avled grosshandlare Sven Renström. Han bestämde i sitt testamente att ett belopp av 1.500.000 riksdaler riksmynt skulle tillfalla Göteborgs stad. 1.000.000 skulle utgöra en huvudfond att förvaltas under benämningen Renströmska fonden. Ränteavkastningen skulle disponeras av stadsfullmäktige och då för allmännyttiga ändamål i staden.

Ar 1903 föreslog dåvarande förste stadsläkaren inrättandet av ett lungsotssanatorium. Stadsfullmäktige tillstyrkte och bestämde att det skulle bära Renströms namn. Anstalten uppfördes i Kålltorp på en tomt som staden ägde.

Är 1927 fattades beslut att uppföra paviljonger och liggterasser. En tillbyggnad gjordes sedan år 1929. Totalt blev det 262 vårdplatser.

Renströmska sjukhuset, Ivar Tengbom och Ernst Torulf 1911-13, byggdes som Kålltorps lungsotssjukhus i änden av Sanatoriegatan. Det är ett av 28 nya lungsjukhus under 1910-talets stora sanatoriebyggnadsperiod i Sverige. Anläggningen ligger högt och fritt i utkanten av Delsjöterrängen. Läget var en del av behandlingen eftersom frisk luft var mycket viktigt. Den symmetriska (manlig/kvinnlig sida) huvudbyggnaden i rött tegel hade från början vid sin östra gavel en vinklad södervänd öppen ligghall i trä för vila utomhus. Till lungsjukhuset hörde ett antal mindre byggnader i parken. Här fanns även eget trädgårdsmästeri. Det lilla bårhuset norr om huvudbyggnaden, en utpräglat nationalromantisk stenbyggnad, hör också till anläggningen.

 

Albert Lilienberg.

Kålltorp  ingår i de delar av Örgryte som inkorporerades med Göteborg 1922 och omedelbart planlades av Albert Lilienberg. Kring Sanatoriegatan ligger kvarter med tvåvåningsbebyggelse, huvudsakligen villor men längs de större gatorna och kring två inre platsbildningar radhus och små hyreshus. De kvarter som ligger närmast Torpagatan norr visar hur Lilienbergs slutna kvartersstadsplan från 1925 revs upp av Uno Åhrén 1935 och ersattes med funktionalismens lamellhus orienterade (nästan) i nord-syd. Husen är i båda delarna av området landshövdingehus, ritade av olika arkitekter för mindre fastighetsägare. Den östra delen byggdes 1936-38 och är det sista större i landshövdingehusområdet. Butikerna ligger här inte längre i bottenvåningarna utan har flyttats ut till låga byggnader mellan husen.

Kålltorpskolan Skolan

Kålltorps skolaKålltorpsskolan byggs

Rudolf Steiner Skolan

Rudolf Steinerskolan  Tallhöjdsgatan 1, Asmussens arkitektkontor 1997-99, är ett nybygge för Göteborgs äldsta waldorfskola efter drygt 30 år i inhyrda lokaler. Första etappen, finansierad av skolan själv, är bara en del av det planerade projektet men rymmer en skola med klasserna 1-12. En mindre byggnad är för de lägsta klasserna medan den stora byggnaden innehåller ämnesrum och klassrum för äldre elever. Rummen vetter mot nordväst och utsikten över kålltorp, korridoren har dagsljus och små burspråkslika pausrum. Arkitekturen är den variant av Steiners expressionistiskt präglade arkitektur som utvecklades av de svenska antroposofernas specielle arkitekt, den danskfödde Erik Asmussen. En livfull, »omslutande» takarkitektur, organiskt formade trädetaljer och ett spektrum av färger både exteriört och interiört är typiska drag. Klassrummens färger följer åldrarna från rött för de yngsta till blått för de äldre. En lokal anknytning är »landshövdingehusarkitekturen« med putsad sockelvåning och övervåningar i träpanel. Skolan har självdragsventilation där luften tas in genom små ventilationstorn utanför och förvärms/kyls via grunden. Skorstenseffekten är drivkraft och detta var första gången lösningen prövades i en flervåningsbyggnad.

Text och bilder är hämtade från Boken Guide till Göteborgs Arketektur   Bokus

 

 

Radhusen Vid Munkebäcksgatan

Radhuslängorna utefter Munkebäcksgatan skiljer sig i arkitektur från de övriga husen i närområdet. Tvåvåningshusen ritades av arkitekt Erik Friberger och byggdes år 1933. De är långsträckta och mycket enkla. I början blev de beryktade för sin "fulhet". De kom att få många öknamn genom åren, bland annat "Rävfarmen", "Kaninburarna" och "Snälltåget".

En historia som berättades gick ut på att en boendes bekant som inte fått den riktiga adressen skickade sitt brev till den boende med adressen "Rävfarmen". Brevet kom fram. I dag har dock husen och området fått en viss kulturell status.

Under den första tiden efter att husen blev klara bodde det rätt många pensionärer här, naturligt nog med tanke på att det var ganska små lägenheter. Barnfamiljerna som bodde här flyttade i regel till annat håll när familjen växte. I dag finns det dock betydligt fler barnfamiljer än tidigare.

Det var arkitekt Erik Friberger som ritade dessa hus år 1934. Han var en man med bestämda idéer och ville bygga så att det skulle vara billigt att bo i området. Fribergers idé var att kombinera hyreshusets fördelar med boende i egen villa. Erik Friberger var en medveten och konsekvent företrädare för funktionalismen i Sverige.

De boende trivs i radhusen och många har bott här länge.

Så började det

Under första världskriget rådde stor bostadsbrist i Göteborg. Detta försökte man åtgärda genom att bygga tillfälliga bostäder. Ett av många sådana bostadsområden uppfördes i Här-landa på det område som i dag begränsas av Härlandavägen, Balsamin- och Ängsvaktaregatorna samt bebyggelsen utefter norra sidan av Björcksgatan.

Staden ritade 1919 flera förslag till planlösning och utseende på de tretton sinsemellan något olika envånings bostadspaviljongerna med tillhörande förrådshus, tvättstugor, sophus och dasslängor. Varje lägenhet bestod av ett rum och kök. Sammanlagt rörde det sig om 64 lägenheter.

Första paviljongen var inflyttningsklar redan den första oktober samma år. Det sista huset kom att stå kvar till 1954. Eftersom området ansågs förfulande för det nya Kålltorp

påbörjades de första rivningarna 1942. På platsen byggdes i stället inte mindre än 17 stycken tvåvånings hyreshus.

Två baracker låg kvar lite längre på det obebyggda området närmast spårvägen men 1950 revs den ena, som låg mitt i den nybyggda spårvägsslingan. Denna hade tjänat som hemvärnsgård under några år efter kriget men hemvärnet byggde nu eget vid Landerigatan.

Den andra flyttades tvärsöver spårvägen och Torpagatan och in i kanten av Härlandaparken, sedan den sista hyresgästen flyttat därifrån i mars 1954. Den ingår som en del i Här-landagården som projekterats som samlingslokal och teater. Baracken byggdes till och försågs med studierum, pentry, toaletter och pannrum. Innan kyrkan var färdig användes den periodvis som gudstjänstlokal åt den nybildade Härianda församling. Senare hade Länkarna sin lokal där. Först omkring år 2000 kom den att användas till teater som den var planerad för. Då flyttade dockteatern Buratino in i huset till stor glädje för många barn.

Kålltorpsdalen bebyggs

Den tongivande stadsplaneraren i Göteborg i början av 1900-talet var Albert Lilienberg, som 1907 hade blivit förste stadsingenjör med ansvar för planfrågor. 1927 flyttade han vidare till Stockholm för att bli stadsplanedirektör. Han hade stått för planeringen av Landala egnahem, Kungsladugård och Götaplatsen. Vid denna tid kastades blickarna österut i staden, och Lilienberg stod för stadsplanerna för Bagaregården och kom även att utarbeta en plan för Kålltorp och Örgryte under 1920-talet. Idén var engelsk och den bärande tanken var en blandning av bostäder av olika slag, grönområden och service i form av småbutiker m.m. Gatunätet skulle vara oregelbundet, gärna med bojar och krökar, avbrutet av öppna platser med grönska avsedda för barnlek. Allt skulle vara luftigt och ljust. Man talade om trädgårdsstaden.

Området väster om Munkebäcken blev i stort sett byggt enligt Lilienbergs intentioner med egnahemsområde med små villor utefter svängda gator med en centralt liggande lekplan, Spelmansplatsen. Husen ritades och såldes av Göteborgs stad enligt typritningar med några olika husvarianter. Till och med förstukvistar och trästaket var arkitektritade i några olika typer, som man kunde välja.

När däremot östra delen av Kålltorpsdalen (område 2) något 10-tal år senare skulle tas i bruk för bostadsändamål, hade funktionalistiska strömningar börjat göra sig påminda, och stadsplanen ändrades delvis.I nordvästra delen av området (Munkebäcksgatan - Stobéegatan - Bisittaregatan - Torpagatan byggdes 1929-36 elva kvarter med landshövdingehus med kringbyggda gårdar med genomgångspassager i enhetlig stil. Tegel är det vanligaste materialet i bottenvåningarna medan övervåningarna har locklistpanel. På Stobéegatans norra sida har träpanelen dragits ner även över bottenvåningarna. Mot gatan har husen förträdgårdar. Arkitekter till dessa var D. Grip, Nils Hansson, G L Petersson m fl. Som byggherrar fungerade olika bostadsföreningar. Ett av kvarteren ersattes av en lekplats. Området är unikt för Göteborg och ingår numera i stadens bevarandeprogram.

Söder därom till Virginsgatan tillkom en blandning av en- och tvåfamiljs villor och radhus samt tvåvånings hyreshus. Just denna blandning var en del av Lilienbergs grundidéer. Några små grönområden med lekplatser, inofficiellt kallade Lagmansplatsen och Bogärdesplatsen, lades in i stadsplanen. Idén med tvåfamiljsvillor och -radhus var förstås att få hjälp med husens finansiering genom uthyrning. Tittar man noga på husen är de ganska olika varandra. Det gick nämligen så till att varje tomtägare engagerade sin byggmästare. Det hade till följd att husen uppfördes med tämligen olika arkitektur och med skilda material i källargrunderna samt olika standard beträffande uppvärmning. De ägare som var speciellt träd-gårdsintresserade konsulterade trädgårdsarkitekter. De flesta villaträdgårdar hade från början lindbersåer samt formklippt hagtorn på ömse sidor om entréerna, dessutom rikligt med fruktträd. Det är ibland också ganska stora tidsmässiga skillnader mellan husen. Det kunde dröja upp till fem år innan två intilliggande tomter bebyggdes.

När den nordöstra delen av området, öster om Bisittare-gatan, skulle bebyggas på 1930-talet hade funktionalismen slagit igenom och Lilienbergs stadsplan ändrades 1934 helt från slutna kvarter till friliggande kortare eller längre lamellhus strikt parallellt ordnade med en axel i nordöstlig-sydvästlig riktning. Stadsplanen, som gjordes upp av arkitekten, sedermera professorn, Uno Åhrén, omfattade också två låga affärsbyggnader som sammanfogade några av husen. Dessa lamellhus uppfördes 1936-38 som landshövdingehus. 1 ett fall, Qvidingsgatan 2-8, kläddes nedersta tegelvåningen in i träpanel och detta hus ser alltså inte ut som ett klassiskt landshövdingehus. Dessa hus var för övrigt Göteborgs sista landshövdingehus. För stiftelsen Solgårdarna, sedermera AB Göteborgshem (numera Poseidon), ritade HSB:s arkitekt tre "barnrikehus" utefter Qvidings- och norra sidan av Forsstenagatan. Ett av husen inrymde redan från början en förskola. Området öster om Råstensgatan samt Hästhovsgatan bebyggdes också i slutet av 1930-talet och fick villor enligt tidens krav med högre sidoväggar och mindre brant lutande sadeltak än sina föregångare. Söder om Virginsgatan och utefter Delsjövägen  började byggnationen inte förrän omkring 1950 i stället med fristående reveterade eller gultegelklädda lamellhus samt en- och tvåplansvillor. Söder om Sanatoriegatans västra del byggdes funktionalistiskt präglade villor för en eller två familjer under andra halvan av 1940-talet. Den blandade bebyggelsen går igen inom hela Kålltorp!

Erik Friberger

De mest extremt funktionalistiska husen i Kålltorp var de så kallade "kaninburarna". Det är den länga på fem radhus som ritades av arkitekt Erik Friberger och uppfördes på västra sidan av Munkebäcksgatan. De är helt "fyrkantiga" med platta tak och har ingångar till respektive våningar från husens motsatta sidor. De blev mycket omdebatterade, och Egnahemsföreningen protesterade officiellt. "Trälådor att bo i" var rubriken i GT 7 januari 1933, när husen höll på att byggas.

Samtidigt färdigställdes Munkebäcksgatan och spårvägen på egen banvall som ett grönt stråk genom Kålltorpsdalen. Cykelbana och gångväg kom till på var sin sida om spårvägen liksom flera lekplatser och planteringar. Slutligen skall nämnas att området sydväst om Härianda landeri, som länge hyst nödhjälpsbostäderna fick sina tvåvånings hyreshus på 1940-talet.

När området öster om Munkebäcksgatan mot Vidkärr (område 4) började stadsplaneras i mitten av 1940-talet ledde detta till en hel del protester från Kålltorpsborna. Staden hade nämligen hitintills arrenderat ut odlingslotter här för tre kronor per jordlott om några hundra kvadratmeter. Här odlades huvudsakligen potatis under krigsåren. Nu kom man i stället att bygga villor blandat med hyreshus.

Från Kålltorp en stadsdel berättar av Björn Edman Bokus

 

Sven Malmsten

- Vi hade så roligt, alla vi kamrater. Och sammanhållningen var också mycket fin mellan familjerna.

Sven Malmsten, tidigare kyrkoherde i Härlanda församling, berättar. Han är född och uppvuxen i Kålltorp, närmare bestämt på Björcksgatan 46. Han berättar med inlevelse och värme om sin barndom.

Svens far arbetade i brandkåren och detta ingav rätt stor respekt bland lekkamraterna. Bostaden bestod av ett rum och kök med wc, och hyran var 60 kronor i månaden.

När husen på bland annat Björcksgatan började byggas på 2 0-talet var det öppna gårdar ut mot ängarna där korna gick och betade.

Varje familj hade vanligtvis två barn. Familjer med ännu fler barn bodde ofta i de så kallade Solgårdarna som låg utmed Qvidingsgatan med angränsande gator. Han kommer också ihåg att dessa familjer ofta fick bidrag för att klara hyran och uppehället i övrigt.

När hyran skulle betalas gick hans far till vicevärden och betalade kontant. Vicevärden var en mycket viktig person. Han höll också ordning på alla ungarna på gården.

Barnen var alltså många i Kålltorp. Flera gäng bildades bland barnen på Björcksgatan och bland barnen från Solgårdarna. Det kunde bli hårda bataljer ibland när de drabbade samman.

Något klotter på väggar och i trappuppgångar förekom inte. Det enda som ritades var linjerna på gatan när flickorna skulle hoppa hage.

Hur var då Sven klädd när han var ute bland kamraterna? Jo, han hade hemstickade strumpor som stacks och så "äppelknyckarbyxor", rutig skjorta och väst. Kavaj fick han också bära ibland för att inte störa grannen.

Några större hemligheter kunde man inte ha i familjerna. Det var nämligen ganska lyhört mellan lägenheterna. Man fick nästan viska ibland.

Tvättstugan med kokgrytan var en träffpunkt för husets fruar -mammorna var alltid hemmafruar. En vecka i december fick kokgrytan dock inte användas till tvätt. Då skulle nämligen lutfisken i stället blötläggas och det var sannerligen ett stort tillfälle. Värj e dag var det alltid någon som var ute och piskade mattor, det både hördes och syntes. Men på söndagarna var det stopp, då skulle det vara helgfrid. Det sattes en ära i att ha det rent och snyggt omkring sig.

Det gällde även att vara ren och snygg själv. I källaren fanns badkaret och man fick skriva upp sig på en stor lapp när man önskade tid för ett bad. När det sedan var dags för badet blev det en riktig skrubbning av hela kroppen.

- Det var rätt tryggt att vara barn, säger Sven. Mina släktingar bodde nära varandra. Jag kunde ibland springa hem till min mormor och bara hälsa på.

När Frälsningsarmén kom med trummor och trumpeter blev det en ordentlig folksamling. Från lekplatsen underhöll de och förde ut sitt budskap till alla invånare, stora som små. Sven kommer ihåg att både Pingstförsamlingen och Metodisterna hyrde lokaler i Kålltorp.

När man blev sjuk var det oftast i hemmet man fick ligga. Var man äldre och inte blev bra så låg man här oftast tills man dog. När någon avled strödde man hackade grankvistar utanför på trottoaren. Det fanns en stilla vördnad och tystnad i huset och i dess närhet så länge den döde låg kvar i hemmet. När sedan kistan bars ut och följet drog iväg så var det säkert många av grannarna som tittade ut bakom gardinerna.

Efter akten samlades man ofta i Margaretaskolan vid Heden för kaffe eller kanske man kunde äta en bit mat. Det gav en viss social status att ha stor och "pampig" begravning. Alla var naturligt nog också svartklädda vid de här tillfällena.

Studentexamen hägrade för Sven, och hans far hade en lön som gjorde det möjligt att hyra en tvårumslägenhet. Det var "lycka" för en blivande student att ha ett eget rum att läsa sina läxor i.

De flesta vuxna manliga som bodde i Kålltorp var industriarbetare. De kunde arbeta i hamnen eller vid SJ. Det fanns även de som hade lägre kontorsbefattningar i kommunen eller i något företag. De flesta här var socialdemokrater. Detta gällde även Svens föräldrar. Sven kommer ihåg agitatorn Albert Ströms flammande tal.

Som nybliven pensionär ser Sven Malmsten med glädje tillbaka på sina år som kyrkoherde i Härlanda församling. Han har dock ingen önskan att vrida klockan tillbaka. Tvärtom ser han med spänning fram emot vad livet vidare har att erbjuda och ge honom./Ur Boken Härlanda berättar

 

 

Ett genuint affärsområde endast ett stenkast från centrum. Torget är ett större köpstråk längs Redbergsvägens båda sidor. I Olskroken står ett tjugotal butiksverksamheter till ditt förfogande med ett brett sortiment av både dagligvaror och sällanköpsvaror, här finns en ovanligt stark butiksmix för den köpsugne. Fisk och frukt & grönt handlar du hos någon av de mysiga små fiskbodar som finns på torget. Du tar dig lätt hit med både buss, spårvagn och bil på 5 minuter från city.

Välkommen till oss! /Företagarföreningen Olskroken