Alldeles norr om egnahemsområdet låg den s k Härlandakolonin med nödbostäder. På bilden till ovan från 1926 ses delar av kolonin längs Resedagatan norrut mot Härlandavägen. Det privata bostadsbyggandet hade i princip helt avstannat i brist på resurser och material, orsakat av den galopperande inflation som uppstod i anslutning till första världskriget. Några filantropiska stiftelser uppförde då enkla nödbostäder åt bostadslösa, och även staden fick då för första gången sedan 1850 gå in och uppföra bostadshus i egen regi. De blev enkla och provisoriska, tänkta att stå högt tio år. Här i Härlanda uppfördes 29 enplans paviljonger i skiftande storlek åren 1918-21.

Många av nödbostäderna stod kvar längre än planerat. Härlandakolonin moderniserades i mitten av 1930-talet, försågs med bekvämligheter och rustades till ett trevligt bostadsområde. Hyresgästerna där vårdade sina täppor så väl att de prisades av Lindbergska premieringskommitén. Rivning av dessa hus var därför inte aktuell samtidigt med andra kolonier vid den tiden. Dock utrymdes och tillbommades ett par av dem 1940, men p g a tidsläget upp -skjöts rivningen. När en plan för området blev klar runt 1941 revs de flesta av paviljongerna för "riktiga" bostadshus som uppfördes 1942-43. Några paviljonger skall ha funnits kvar till 1954 och en finns bevarad eftersom den flyttades till Härlanda kyrkplan vid Härlandavägen och blev föreningslokal för Länkarna, och idag håller dockteatern Buratino till där.

Sammanlagt uppförde staden 543 nödbostadslägenheter av det här slaget, främst efter standardritningar. De övriga områdena var: Banehagen: 12-13 längor vid Nya Varvsvägen, klara omkring 1917, troligtvis rivna på 1930-talet.