Hundraser

                                                                          A   B   C   D   E   F   G   H   I   J   K   L   M   N   O   P   R   S   T   V   W   X   Y 

                                                                                   

                                                                        • Lunnehund

                                                                          Lunnehund

                                                                          Lundehund Norge

                                                                          Lunnehunden är ett unikum inom hund världen. Inte bara genom att den sensationellt nog har fem fullt utbildade tår på varje tass, utan också därför att den under flera århundraden levt fullkomligt isolerad från andra hundraser på några små nordnorska öar, Vaeröy och Röst.

                                                                          Rasen är fortfarande sällsynt t.o.m. i Norge och knappast alls känd utanför Norden. Sitt namn har lunnehunden fått därför att den specialiserat sig på jakt efter lunnefågeln: i nattens mörker smyger den in i fågelns klippiga rede, dödar den och bär ut den till den väntande jägaren.

                                                                          Lunnehunden är en liten livlig spets, men saknar den för de andra spetsarna utmärkande strama resningen. Nosen är något böjd i konvex linje, öronen upprättstående rakt framåt, dessutom "hopvikbara" på ett egendomligt sätt. Tassarna har ovanligt stora trampdynor och dubbla sporrar skall finnas på alla tassarna. ("Sporren" är den extra ej fullt utvecklade tå på tassens insida som ofta klipps bort på nyfödda valpar.) Pälsen är tät, riklig och glatt.

                                                                          Lunnehunden är grå, svart eller brun i olika nyanser och med vita tecken. Mankhöjden är 35 — 38 cm för hanhund, 32—35 cm för tik, vikten ca 6 kg.

                                                                          Källa: All världens hundar